måndag 7 april 2014

Ett besök på Akkurat, med ett lyckligt slut!

På väg hem från Timmermansgatan ätandes det sista av den smarriga IPA-glassen bestämde jag mig att göra en kort avstickare in på Akkurat, de har ju lockat med spännande nyheter från Nya Carnegie Bryggeriet, jag tyckte det var lika bra att passa på.

Jag började med J.A.C.K. - en lättviktig American pale ale på 4,5%, med tydliga lager-tendenser. Inte dålig men slätstruken. Då nästa NCB-öl var rätt alkoholstark valde jag att lägga in några lättare öl innan den.
Min vana trogen så blev det givetvis en Skebo-öl, men inte någon Real Ale denna gång. Drickar-Stout är en rätt tunn stout med låg abv (4,2%), men den lyckas ändå ge mig viss tillfredsställelse, dock inte lika mycket som Skebo brukar göra.

Lite överaskande så var samtliga påkopplade RA-pumpar alkolstarkare än dessa två första öl. "Dog Bolter" från Ramsgate på rätt beskedliga 5,6%, men redan här känner jag ändå en markant kvalitetsskillnad. En klart godkänd Real Porter. Sen var det dags att återigen testa en NCB-öl, "Primus Lux" en Real Dark Ale som väger in på 7%. Men också här gör pocenten sin del av smakupplevelsen. En avsevärt smakrikare öl en sin lillebror Jack. Nu hävdar inte jag att allt har att göra med dessa öl högre abv-halt, men lite grand i alla fall!

Det som vart tänkt att bli ett kort besök förvandlades nu istället till ett halvseriös ölhäng, för fick jag för mig att plocka fram Akkurats vintage/cuvee-lista. Hade tänkt mig någon brittisk Barley Wine, men hittade istället min amerikanska älskling - Bigfoot från Sierra Nevada. Den första flaskan jag beställde är från 2002 - jag har tidigare testat en 2005a som äldst. Det var inte utan en viss skepticism jag sniffade i halsen på den nyöppnade flaskan - hur hade den klarat sig över dessa 12 år?
Men mina farhågor kom direkt på skam, för ur flaskan steg omisskännlig doft av Storfot - förvånansvärt humledoftande, så pass att jag kontrollerade kapsylen för att försäkra mig att årtalet verkligen stämde - det gjorde det! Vid upphällning så visar det sig att den också innehåller rimliga mängder kolsyra - vackra bubblor bildar ett tunt men igenkännligt Bigfoot-skum. Smaken är inte 100% - konstigt vore väl det, men ändå avsevärt mer välbevarad än vad jag nånsin vågat hoppas på.

Inspirerad av detta lyckade experiment slog jag till på den andra årgången som fanns i listan - 2007. När jag väl fått in den öppnade flaskan så pockar toaletten på min uppmärksamhet, jag la locket på och skyndade mig så mycket jag kunde.
Kisspaus
Faktum är att 2007 var mitt första år som Bigfoot-drickare, jag fastnade omedelbart och kärlek har stått sig väl sedan dess. Men faktum nu är att 2007 står rätt slät i jämförelse med 2002an. Jag får känslan att denna flaska inte klarat resan fullt lika väl som sin 5 år äldre broder. Lite tunnare både i doft och munkänsla, men ändå en rätt "hyfsad" öl.


Jag kan lugnt säga att det var en väldigt nöjd - ja, på gränsen till löjligt överlycklig - Alf som efter detta begav sig hemåt. Dessa vintage-listor - som ju finns på fler pubar än Akkurat - innehåller många guldkorn, gäller bara att vara uppmärksam på prislappen. Dessa 2 Bigfoot-flaskor gick i runda slängar på 200 kronor styck, men det är de värt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar